Tankarna i detta inlägg kommer till stor del från de tillfällen jag har hört på framtidsanalytikern Troed Troedsson.
Svenska utbildning har en lång tradition, vi har varit bra i Sverige på att bokföra och nedteckna, först förstås i kyrkliga ärenden men så kom äntligen Folkskolan 1842. Redan hundra år tidigare hade man bestämt att barn skulle lära sig att läsa, men det var inte förrän folkskolan och den kompletterande småskolan kom igång i slutet på 1800talet som de flesta barn i Sverige lärde sig läsa.
Skolan var ett utkikstorn mot framtiden
På den tiden var skolan ett vattenhål av kunskap, ett utkikstorn mot framtiden. Där fanns kunskap, bildning och utbildade människor. Läraren var en auktoritet med flera gånger så lång utbildning som föräldrarna, och som bokstavligen kunde läsa lusen av barnen när man ansåg att det fanns anledning. Här gällde fortfarande ett långsiktigt tänkande, en vacker dag ska jag ärva min fars åker och odla min säd och baka mitt bröd, långt ifrån dagens McDonaldsmentalitet.
På nittonhundratalet steg utbildningsnivån i och med att skolan utvecklades och 1950 fick vi Enhetsskolan. Grundskolan kom 1962 och från 1972 bestämdes det att den skulle vara nioårig. Fortfarande gällde det att tänka på framtiden, skaffa sig en utbildning som borgade för trygghet, försörjning med ett jobb som man förhoppningsvis(?) kunde ha en stor del av livet. Att bli expert på ett område var eftertraktat, att veta bäst om en sak och att inte (kunna) bli störd av omgivningens eventuella idéer eller infall.
Uppochnervända världen
Mot slutet av nittonhundratalet händer något, verkligheten blir divergerad, sammankopplad, global, skolan är inte längre den enda platsen för bildning – det är Internet som vänder upp och ner på allt. Helt plötsligt får experterna svårt att göra sin röst hörd, det finns alltid mer kunskap utanför boxen. Läkaren, läraren, politikern, bilkonstruktören, flygbolagsdirektören – alla blir drabbade. Skolan är inte längre den främsta informationsbäraren och kunskapsförmedlaren, på vårdcentralen vet man inte allt om förlossningsbekymmer och biverkningar på mediciner, det är inte bara SAAB som kan bygga bilar eller SAS som kan transportera människor per flyg. Alla vet allt och alla kan ta reda på allt, nästan. I alla fall om man blir digitalt läskunnig och får lära sig den svåra konsten att sovra bland informationen och att koppla ihop de viktiga bitarna, om man blir en generalist. Kanske är det också så att vi idag inte kan planera så långsiktigt, vem visste för fem år sedan vad en App-utvecklare var, eller för tjugo år sedan vad en webbdesigner gjorde?
Vår roll i skolan förändras, från expert på vårt ämne till expert på hur man kan arbeta med att sortera all den information som väller över oss. Expert på att koppla ihop trådarna, expert på att förbereda för det okända. OECD:s utbildningsministrar hävdade 2010 att framtidens viktigaste kompetenser kommer att vara kommunikativa, analytiska, problemlösande förmågor, hur jobbar vi med dem i skolan?
Framtiden är ljus
Jag tror att skolans framtid är ljus, Sveriges elever kanske inte presterar bäst i alla test, men de tycker om skolan mycket mer än elever i andra länder. Om vi till trivseln lägger till utmaningar anpassade efter den nya tidens förutsättningar där de måste använda sig av digitala verktyg och samarbete för att lösa relevanta problem så kommer vi att rusta dem för lärande inte bara under grundskolans nio år utan för hela livet.
.
